Min chef ringde i eftermiddags för att berätta att en kär kollega från vår sektion hastigt gått bort i helgen, bara 60 år gammal.
Det är svårt att fatta. Att han inte finns där på jobbet i morgon. Att jag aldrig mer ska gå till matsalen med honom, lite före alla andra, för att ingen av oss orkar vänta när de "ska bara", i all oändlighet. Att han aldrig mer ska med sin lugna stämma berätta något som hänt i helgen, eller om hur härligt det är att åter bo mitt i naturen och kunna gå en tur i skogen efter jobbet. Att det han skulle lära mig senare, vid tillfälle, om ett instrumentkalibreringssystem, aldrig kommer att bli av.
Jag känner tomhet och tänker på hans familj, hur ska de då känna sig just nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar